ABOUT

“Varför faller vi? Så vi kan lära oss att resa oss upp”

– Christopher Nolan

Uppmärksamhet är något man behöver som barn, för att känna sig duktig och vara accepterad. Som elvaåring utan att jag visste om det, försökte jag ta reda på vem jag var i denna värld och vad vill jag åstadkomma? Jag fann något som lyfte mig upp som väckte en passion i mig, trolleri. En ny värld öppnades upp för mig, trollade på kalas, bröllop, studenter och även på några få evenemang. Det var ett annat liv som fick mig att känna mig betydelsefull samtidigt började jag uppleva hur det var få vara med dem populära. Man gjorde någonting som var spännande och i början var det många som drogs till det och tyckte jag var intressant för jag kunde trolla. Ung och naiv som jag var visste jag inte inte bättre än berätta för dem jag såg som mina vänner om hur tricken gick till. I samma ögonblick försvann dem nu var jag inte intressant längre. “Visa aldrig någon. De kommer be dig och de kommer smickra dig för hemligheten, men så fort du avslöjar den… Är du ingenting i deras ögon längre” – Christopher Nolan. Nu visste dem allt och nu fick man höra att det var töntigt att trolla och fick ständigt höra frågan är detta enda sättet du kan få vänner på? Inte första gången utan efter elfte gången tog man åt sig och insåg att det är ju faktiskt ända sättet jag andra elever och prata med mig, och la trolleriet på hyllan. Började bli osäker på mig själv, så nu istället försökte jag anpassa mig till vad alla andra gjorde. De spelade ett datorspel kallat World of Warcraft, det spelade alla coola killar så om jag börja spela detta och blir bra nog då kommer jag bli accepterad av dem? Jag kämpade för att passa in, gjorde allt för jag kunde för vara en i gänget, men istället roa jag dem på deras bekostnad. Istället för känna mig som en del av eliten så kände jag mig som en utfryst nörd. Det kvittade vad man försökte med sluta ändå på samma sätt. Det enda jag ville var att få lov att passa in och få umgås med dem andra, man blev mer eller mindre tvingad till göra mig själv till åtlöje. Folk skrattade inte med en utan åt en. Var klassens clown, grupptrycket gjorde att man ställde upp med dem mest bisarra och löjliga sakerna dem coola tyckte man skulle göra, de använde sin makt till att få en och framstå ännu värre. Önskar jag hade kunnat gå tillbaka till den lilla killen och sagt till honom att “Gör din grej, eftersom det är vad som definierar dig till den du är och låt ingen säga dig något annat”. Jag mötte andra spelare i World of Warcraft världen som faktiskt accepterade mig för den jag var, det var det ända stället jag kunde passa in i, jag ville från den riktiga världen. Jag höll allt för mig själv, prata inte med någon om hur jag kände mig. Min mamma såg vad som hände med mig och försökte få mig att komma tillbaka med jag var rädd och vågade inte. Vi vänds mot varandra, hamnade i slagsmål och sluta med att jag flyttade helt och hållet hem till pappa. Vi förlorade varandra. Allting var på väg åt helt fel håll. När hemmafesterna började arta sig så blev jag aldrig bjuden, snackat var bara om festerna vad som ska göras till den helgen, och att den festen var så himla rolig i helgen. Då jag kände mig som mest utanför och man förstod inte mening med livet. Kroppen var fylld av sorg, ånger och känslan av hat mot mig själv. Självförtroendet föll ända ner i botten och man visste inte om man någonsin skulle kunna resa sig upp.

Den utanförskapen från mitt tidigare i mitt liv borde ingen behöva gå igenom. Men det gjorde att jag växte och formades till en starkare person. Jag lärde mig att inte behöva vara någon annan för att kunna passa in. Jag lärde att vara mig själv och att annorlunda är någonting bra. Trots de negativa perioder jag tillmötesgår, så kämpar jag genom livets tuffa motgångar med positiv anda och jag kan stoltsera mig över den person jag formas till under resans gång.

Tillbaka till när jag var den unga killen, öppnades en dörr för mig. En svensk Regissör kom till vår skola som letade efter en huvudkaraktär till sin dramadokumentär. Den skulle vara om självskaddebeteende. Jag gjorde en auditionen och i auditionen frågade regissören om jag kunde berätta om mig själv. Jag märkte när vi pratade att han förstod smärtan jag beskrev. Jag hade aldrig innan vågat dela med mig av smärtan för någon. Jag var extatisk när jag kom till den delen, och för första gången kände jag mig accepterad på riktigt.  Även om jag inte hade gått så långt till att gjort mig själv illa, använde jag den smärtan för spela ut rollen med min erfarenhet, för påminna mig om hur verkligt det kändes för någon som gjorde sig själv illa och hur verkligt jag ville det få att se ut på duken.

Jag vill fortsätta skådespela eftersom jag älskar processen att få skapa, och friheten den ger mig att kontinuerligt kunna jobba på att utforska känslor i en karaktär. Allting behöver vara så bra som det bara kan vara, kroppsspråket, ansiktsuttrycken och känslan för att det ska upplevas äkta och genuint. Och översätta det till scenen är mitt livs mening. När jag sätter mig in i en roll älskar jag processen att få lära känna min karaktär, att samarbeta och skapa något tillsammans med likasinnade skådespelare som också går in för det med hundra procent.

Ingenting är perfekt i den här branschen men det är det hela intressant. Det finns alltid utrymme för nya utmaningar och kunna utveckla sig själv. Jag känner mig redo att ta nästa steg – att påbörja en ny resa i den prestigefyllda skådespelare skolan UCLA och få möjligheten att utvecklas till en professionell skådespelare.

“Gör din grej, eftersom det är vad som definierar dig till den du är och låt ingen säga dig något annat”

– Max Nyberg